… sa en gång: 
the real test of character is how you treat someone who has no possibility of doing you any good.
Den här bloggen gör inte vad jag vill. Jag misslyckas med att ladda ner bilder. Jag misslyckas i min ambition att skriva dagligen – både här och med andra projekt. Jag har för mycket tid att grubbla. Anser inte mitt språk vara ett nog finkalibrigt instrument. Räknar i mitt huvud alla som inte ringer mig idag heller. Tvivlar på min arbetsplats syn på mig. Hur ska jag navigera? Ständig fråga. Letar andra jobb, finner inga jag vill ha. Hösten oklar. Ringer folk som inte ringer tillbaka. Finns jag?
Ja, på vågen. Kvinnofängelset vi stänger in oss i, att vi alltid väger fyra kilo för mycket, att det alltid finns fyra kilo för mycket kropp av oss, i tiden, i rummet, på jorden. (Apropå det: I SR/SVT:s omklädningsrum för damer står naturligtvis en våg. För några år sedan satt där en handtextad lapp på väggen ovanför den, med texten: ”Det är inte fel på vågen”, hälsning vaktmästarna.)
Vi sitter och fikar, hon och jag. Vi är jämnåriga. Kanske har vi något gemensamt förutom vår arbetsplats, kanske inte. Gått igenom skilsmässor. Har barn. Men sedan? I flera år har vi hållit en distans till varandra, jag har aldrig litat på henne. Hon har varit bra på sitt jobb men samtidigt nyckfull och självcentrerad. Hon har varit min arbetsledare. Jag har vickat som hennes överordnade. Jag har ibland öppnat mig, ibland hållit igen. Hela tiden känt starkt intuitivt att jag inte är trygg; detta är inte en människa som vill mig väl. Så många av mina kollegor jag har den känslan inför… bakvänd ordföljd, jag vet. De som vill andra väl arbetar någon annanstans. Här föredrar människor att imponeras snarare än att mötas. Här har jag alltid varit en aning fel; för gammal, för moralisk, för engagerad, för okunnig. Men med hur många delar jag inte den känslan? Alla mina medarbetare som inte känner sig uppskattade och upplyfta efter förtjänst. Vi är många. Och det finns knappast någon värre känsla. Offerrollen. Den måste ringas in och elimineras. Done. Vidare:
Nå, vi fikar, vi pratar, vi utbyter förtroende enligt det mönster kvinnliga samtal ofta ritas efter. Ärligt? Från min sida med stor tvekan. Ända kan man bara vara den man är. Förställning leder till ensamhet. Nope. Not my idea of comunicating. Been there, done that, ended up lonely. Men ända sedan i somras, när hon accidently skickade ett sms om mig till mig (är ni med) bekräftades min känsla av otrygghet. Ett freudian slip of her finger. Att skriva skit om mig och att sedan missta sig på mottagaren. Jag skrattade och grät samtidigt; glad att jag inte var hon. Vilket misstag. Ledsen över att få berkäftat att hon talade illa om mig bakom min rygg. Samtidigt skulle vi inte sitta här på kaféet om just det inte hänt. Jag konfronterade henne direkt med sms:et, som hon inte förstått hade hamnat fel. Vi talade. Hon grät, bad om ursäkt, sa att hon ibland fått känslan av att vi kunde vara vänner men att jag alltid satte mig på höga hästar, skröt om mig själv, trodde jag var något förmer, och att hon retat sig på det. Att jag inte behövde. Det var modigt sagt. Jag försökte lära mig – vad annars kunde jag göra?
Nu försöker vi alltså vara något annat än det vi var för ett år sedan. Hon ärlig och pålitlig, jag en aning mer ödmjuk och närvarande. När vi reser oss upp säger hon, vi ses om några veckor på jobbet. Genast känner jag mig avvisad. Jag är, och förblir, en lättkränkt dum brunett. Ta bort mig, gör om mig, kör ut mig. Svårt att vänja sig vid sig själv. Svårt att vänja sig av med sig själv.
Lyssnar på Cohens trio. Bra.
Har aldrig varit sjuk i hela mitt liv. Jag märker att jag säger den meningen ofta nu. För att ursäkta mig. Som om jag misslyckats?
Allvarlig, plötslig sjukdom och 6 veckor på sjukhus kom och knackade på min axel. Här är jag. Vänd dig om. Kom in.
Ileostomi är mitt nya ord.
Efter stomioperationen fick jag komplikationer. Allt som allt blev det tre bukoperationer. För varje ny vända blev jag allt svagare. Beordrad svält – det heter så – och fick under nära fem veckor vartken äta eller dricka. Vatten i mun, spotta ut.
Vad som hände var att det kändes så starkt att ”jag” – det som är mitt jag – visserligen bodde i kroppen/skalet, men att kroppen/skalet inte var detsamma som ”jag”. Alla nålar som stacks in i mig, alla katetrar som gick ut och in med vätska; dropp, medicin, urin, bedövning, dränage, syre et c, et c – det var min boplats som skulle restaureras. Men där inne fanns ju jag. Påverkad, visst, men ändå jag. Både fast i kroppen och skild från den på samma gång.
Det var en märklig, men otvetydig erfarenhet. Så länge kroppen är frisk upplever man att man är ett med den, att den är jag, att jag är den. Men när min kropp la ner, inte lydde, då var det som om mitt jag lösgjordes från den. Hemlös men instängd for mitt jag omkring där inuti.
Någon har sagt att det finns två sorters människor: de som är sin kropp och de som har sin kropp. Antagligen pendlar de flesta mellan positionerna. När min yngste son var liten hade han ofta sönder saker, eller spillde. När jag blev arg försvarade han sig med – Det var inte jag, det var kroppen!
Ungefär som jag alltså. Har aldrig varit sjuk i hela mitt liv. Förrän nu.
Såg en gång en förfärlig intervju med John Cleese. Han hade gått i terapi i
massor av år och skrivit en bok ihop med terapeuten och kallade sig för
oneurotisk. Hans skratt låg i falsk tonart, kom för ofta, och utan
anledning. Som om det kunde kompensera att han inte var rolig. Han sa att
han hellre levde med två öron än var en van Gogh. Hellre harmonisk än
kreativ. Hellre glad än ett geni.
Frågan är hur mycket de två tillstånden måste vara varandras motsats.
Min uppväxt sårig. Min vuxenhet gått ut på stabilitet, harmoni. Kanske har
rädslan för det sårbara blivit för stark. Därför jag inte skriver, gör det
jag är bäst på, utan det jag är näst bäst på?
Sjukdomen nyss var nästan nära döden. Är det dags släppa förtöjningarna en
aning?
Dit går livsrälsen om jag låter den – dit, där jag inte har järnkoll, där huden
är tunnare.
Ja. Utanför fönstret ser jag 27 olika sorters grönt.
”Trädens löv är våta. Så nya är de. De har inte torkat än. De gamla träden orkar grönska på nytt. De lyfter upp träden. De bär dem. Grönska bär dem. Det är lövverken som bär träden. Inte tvärtom.”
Ur En dramatikers dagbok 12 maj 2001, Lars Norén
”Befria mig från skiten. Befria mig från allt onödigt. Befria mig från tiden. Befria mig från dess värderingar. Befria mig från skräpet. Ställa mig utanför, ännu mer. Gå långt bort och se. Inte direkt på det utan vid sidan om. Se bakom. Gå in i min egen värld. Gå in i världen. Se det som är utan tid. Nästan evigt. I varje fall måttfullt och lugnt.. Det som inte går sönder av sig självt och annat. Det som inte är märkt av tid. Det som alltid är närvaro. Också när tiden har upphört. Slänga allt, utan uppståndelse, som jag inte behöver. Få saker. Glädjen är en av dem. Inte så mycket oro längre.” Lars Norén 10 dec 2000
Det var förutsägbart: de som ville ha Norénbashing blev missnöjda. De som inte läst En dramatikers dagbok hade flest åsikter. Som Norén själv säger i Elisabeth Åsbrinks SVT-intervju: De som ser mig som en liten klädtokig man med hybris, de kommer inte tyvka om boken. de som avskyr mig kommer att avsky den, de som gillar mig kommer att tycka om den. Och resten, majoriteten, kommer inte att bry sig. Ungefär så i alla fall. Kolla själva.
Och så Sigge Eklund i AB. Hål på bubblan.
som en strimma blod går släktskapet genom tiden
Staden Cuenca i Spanien. Sefarderna. Utdrivningen 1492.
Mina förfäder tog sig Thessaloniki där de fick lov att bosätta sig av den muslimska regimen. Men 1909 eller 1910 bestämde sig en ung man för att hans framtid skulle skapas någon annanstans. Han utvandrade till London. Vidal. Min morfar.
Ser du? Allt finns där.
