Såg en gång en förfärlig intervju med John Cleese. Han hade gått i terapi i
massor av år och skrivit en bok ihop med terapeuten och kallade sig för
oneurotisk. Hans skratt låg i falsk tonart, kom för ofta, och utan
anledning. Som om det kunde kompensera att han inte var rolig. Han sa att
han hellre levde med två öron än var en van Gogh. Hellre harmonisk än
kreativ. Hellre glad än ett geni.
Frågan är hur mycket de två tillstånden måste vara varandras motsats.

Min uppväxt sårig. Min vuxenhet gått ut på stabilitet, harmoni. Kanske har
rädslan för det sårbara blivit för stark. Därför jag inte skriver, gör det
jag är bäst på, utan det jag är näst bäst på?
Sjukdomen nyss var nästan nära döden. Är det dags släppa förtöjningarna en
aning?
Dit går livsrälsen om jag låter den – dit, där jag inte har järnkoll, där huden
är tunnare.

Ja. Utanför fönstret ser jag 27 olika sorters grönt.