Har aldrig varit sjuk i hela mitt liv. Jag märker att jag säger den meningen ofta nu. För att ursäkta mig. Som om jag misslyckats?

Allvarlig, plötslig sjukdom och 6 veckor på sjukhus kom och knackade på min axel. Här är jag. Vänd dig om. Kom in.

Ileostomi är mitt nya ord.

Efter stomioperationen fick jag komplikationer. Allt som allt blev det tre bukoperationer.  För varje ny vända blev jag allt svagare. Beordrad svält – det heter så – och fick under nära fem veckor vartken äta eller dricka. Vatten i mun, spotta ut.

Vad som hände var att det kändes så starkt att ”jag” – det som är mitt jag – visserligen bodde i kroppen/skalet, men att kroppen/skalet inte var detsamma som ”jag”. Alla nålar som stacks in i mig, alla katetrar som gick ut och in med vätska; dropp, medicin, urin, bedövning, dränage, syre et c, et c – det var min boplats som skulle restaureras. Men där inne fanns ju jag. Påverkad, visst, men ändå jag. Både fast i kroppen och skild från den på samma gång.

Det var en märklig, men otvetydig erfarenhet. Så länge kroppen är frisk upplever man att man är ett med den, att den är jag, att jag är den. Men när min kropp la ner, inte lydde, då var det som om mitt jag lösgjordes från den. Hemlös men instängd for mitt jag omkring där inuti.

Någon har sagt att det finns två sorters människor:  de som är sin kropp och de som har sin kropp. Antagligen pendlar de flesta mellan positionerna. När min yngste son var liten hade han ofta sönder saker, eller spillde. När jag blev arg försvarade han sig med  – Det var inte jag, det var kroppen!

Ungefär som jag alltså. Har aldrig varit sjuk i hela mitt liv. Förrän nu.