Den här bloggen gör inte vad jag vill. Jag misslyckas med att ladda ner bilder. Jag misslyckas i min ambition att skriva dagligen – både här och med andra projekt. Jag har för mycket tid att grubbla. Anser inte mitt språk vara ett nog finkalibrigt instrument. Räknar i mitt huvud alla som inte ringer mig idag heller. Tvivlar på min arbetsplats syn på mig. Hur ska jag navigera? Ständig fråga. Letar andra jobb, finner inga jag vill ha. Hösten oklar. Ringer folk som inte ringer tillbaka. Finns jag?

Ja, på vågen. Kvinnofängelset vi stänger in oss i, att vi alltid väger fyra kilo för mycket, att det alltid finns fyra kilo för mycket kropp av oss, i tiden, i rummet, på jorden. (Apropå det: I SR/SVT:s omklädningsrum för damer står naturligtvis en våg. För några år sedan satt där en handtextad lapp på väggen ovanför den, med texten: ”Det är inte fel på vågen”, hälsning vaktmästarna.)

Vi sitter och fikar, hon och jag. Vi är jämnåriga. Kanske har vi något gemensamt förutom vår arbetsplats, kanske inte. Gått igenom skilsmässor. Har barn. Men sedan? I flera år har vi hållit en distans till varandra, jag har aldrig litat på henne. Hon har varit bra på sitt jobb men samtidigt nyckfull och självcentrerad. Hon har varit min arbetsledare. Jag har vickat som hennes överordnade. Jag har ibland öppnat mig, ibland hållit igen. Hela tiden känt starkt intuitivt att jag inte är trygg; detta är inte en människa som vill mig väl. Så många av mina kollegor jag har den känslan inför… bakvänd ordföljd, jag vet. De som vill andra väl arbetar någon annanstans. Här föredrar människor att imponeras snarare än att mötas. Här har jag alltid varit en aning fel; för gammal, för moralisk, för engagerad, för okunnig. Men med hur många delar jag inte den känslan? Alla mina medarbetare som inte känner sig uppskattade och upplyfta efter förtjänst. Vi är många. Och det finns knappast någon värre känsla. Offerrollen. Den måste ringas in och elimineras. Done. Vidare:

Nå, vi fikar, vi pratar, vi utbyter förtroende enligt det mönster kvinnliga samtal ofta ritas efter. Ärligt? Från min sida med stor tvekan. Ända kan man bara vara den man är. Förställning leder till ensamhet. Nope. Not my idea of comunicating. Been there, done that, ended up lonely. Men ända sedan i somras, när hon accidently skickade ett sms om mig till mig (är ni med) bekräftades min känsla av otrygghet. Ett freudian slip of her finger. Att skriva skit om mig och att sedan missta sig på mottagaren. Jag skrattade och grät samtidigt; glad att jag inte var hon. Vilket misstag. Ledsen över att få berkäftat att hon talade illa om mig bakom min rygg. Samtidigt skulle vi inte sitta här på kaféet om just det inte hänt. Jag konfronterade henne direkt med sms:et, som hon inte förstått hade hamnat fel. Vi talade. Hon grät, bad om ursäkt, sa att hon ibland fått känslan av  att vi kunde vara vänner men att jag alltid satte mig på höga hästar, skröt om mig själv, trodde jag var något förmer, och att hon retat sig på det. Att jag inte behövde. Det var modigt sagt. Jag försökte lära mig – vad annars kunde jag göra?

Nu försöker vi alltså vara något annat än det vi var för ett år sedan. Hon ärlig och pålitlig, jag en aning mer ödmjuk och närvarande. När vi reser oss upp säger hon, vi ses om några veckor på jobbet. Genast känner jag mig avvisad. Jag är, och förblir, en lättkränkt dum brunett. Ta bort mig, gör om mig, kör ut mig. Svårt att vänja sig  vid sig själv. Svårt att vänja sig av med sig själv.

Lyssnar på Cohens trio. Bra.